Tack så mycket. Jag heter Hannah Fry, jag är matematiker, och idag vill jag prata med er om kärlekens matematik. Jag tror vi alla är överens om att matematiker är erkänt skickliga på att finna kärleken. (Skratt) Men det beror inte bara på våra charmiga personligheter, överlägsna konversationskunskaper och utmärkta pennskrin. Det beror också på att vi faktiskt har jobbat hårt på att räkna ut hur vi ska hitta den perfekta partnern. I min favoritstudie på ämnet, som heter "Varför jag inte har en flickvän" (Skratt) försöker Peter Backus ta reda på vilka odds han har att finna kärleken. Peter är inte en särskilt kräsen man. Av alla tillgängliga kvinnor i Storbritannien söker Peter efter någon som bor nära honom, någon som är i rätt ålder, någon som har en universitetsexamen, någon som han har chans att komma överens med, någon som sannolikt är snygg, någon som sannolikt tycker att han är snygg. (Skratt) Och får då kvar en grupp med 26 kvinnor i hela Storbritannien. (Skratt) Det ser inte så bra ut, eller hur Peter? Om vi ser det på ett annat sätt är det ungefär 400 gånger färre än de säkraste bedömningarna av hur många intelligenta utomjordiska livsformer det finns. Och det ger Peter en chans på 285 000 att råka stöta på någon av de här speciella kvinnorna när han går ut en kväll. Jag tror det är därför som matematiker inte bryr sig om att ge sig ut i nattlivet längre. Men personligen har jag inte en lika pessimistisk syn på saken. För jag vet, liksom många av er gör, att kärlek faktiskt inte fungerar så. Mänskliga känslor är inte perfekt ordnade, rationella och lätta att förutsäga. Men jag vet också att matematiken ändå kan ha något att erbjuda oss för kärleken är, precis som det mesta i livet, full av mönster, och matematik är i grunden ett sätt att studera mönster. Mönster i allt från att förutsäga vädret till förändringar på aktiemarknaden, till planeternas rörelser eller städers tillväxt. Och om vi ska vara ärliga är ingen av de sakerna heller särskilt välordnade eller lätta att förutsäga. För jag tror att matematiken är så kraftfull att den skulle kunna ge oss ett nytt sätt att se på nästan vad som helst. Till och med på något så mystiskt som kärlek. Och för att försöka övertala er om hur helt underbar, utmärkt och relevant matematiken är vill jag ge er mina tre bästa matematiskt bevisbara kärlekstips. Okej, här är topptips nr 1: Hur man vinner i online-dejting. OkCupid är min favorit bland dejtingsajter, speciellt för att den startades av en grupp matematiker. Eftersom de är matematiker har de samlat data om alla som använder deras sajt under nästan ett årtionde. Och de har letat efter mönster i hur vi pratar om oss själva och i sättet vi interagerar med varandra på en dejtingsajt på nätet. Och de har hittat några riktigt intressanta resultat. Men min särskilda favorit är att det visar sig att på en dejtingsajt avgör inte ens utseende hur populär man är, och det faktum att det finns folk som tycker att man är ful kan faktiskt vara till ens fördel. Jag ska visa hur det fungerar. I en avdelning av OkCupid, som lyckligtvis är frivillig, kan man bedöma andra personers utseende på en skala mellan 1 och 5. Om vi jämför den siffran, det genomsnittliga omdömet, med hur många meddelanden en grupp av människor fick, kan man börja få ett hum om hur attraktivt utseende är kopplat till popularitet på en dejtingsajt. Här är grafen som de på OkCupid har kommit fram till. Det viktiga att lägga märke till är att det inte är helt sant att ju snyggare man är, desto fler meddelanden får man. OK, det kanske finns en trend här, men den är inte entydig, ärligt talat. Frågan uppstår då, vad är det med folk här uppe som är så mycket populärare än folk här nere, även om de anses som lika attraktiva? Och anledningen är att utseendet inte är det enda som är viktigt. Jag ska försöka illustrera deras resultat med ett exempel. Om man tar någon som Portia de Rossi, till exempel, så är alla överens om att Portia de Rossi är en mycket vacker kvinna. Ingen tycker att hon är ful, men hon är ingen supermodell heller. Om man jämför Portia de Rossi med någon som Sarah Jessica Parker, så tycker en del människor, även jag, vill jag säga, att Sarah Jessica Parker är helt underbar och kanske en av de vackraste varelser som någonsin har satt sin fot på jorden. Men vissa andra människor, dvs. större delen av internet, (Skratt) verkar tycka att hon är lite lik en häst. (Skratt) Jag tror att om man skulle fråga folk om hur attraktiva de tycker att Sarah Jessica Parker och Portia de Rossi är, och man skulle be dem att ge ett betyg mellan 1 och 5, så tror jag att de skulle få ungefär samma medelbetyg. Men folks sätt att rösta skulle skilja sig mycket åt. Portias omdömen skulle samlas kring en 4:a, eftersom alla håller med om att hon är väldigt vacker, medan åsikterna går isär mer för Sarah Jessica Parker. Hennes omdömen skulle vara helt utspridda. Och det är faktiskt det som räknas. Det är den här spridningen som gör någon mer populär på en dejtingsajt. Vad det betyder är att om vissa människor tycker att du är attraktiv, är det faktiskt bättre för dig om det finns andra människor som tycker att du är en riktig fuling. Det är mycket bättre än om alla bara tycker att du är den gulliga grannflickan. Jag tror att det här börjar låta mer vettigt om man tänker på samma sätt som de som skickar meddelandena. Låt oss säga att du tycker att någon är attraktiv, men du misstänker att andra människor inte är lika intresserade. Det betyder att du har färre konkurrenter, och det ger dig extra motivation att höra av dig. Jämför det med att du tycker att någon är snygg men du misstänker att alla kommer att tycka samma sak. Varför skulle du förödmjuka dig själv, ärligt talat? Nu kommer vi till det verkligt intressanta. För när människor väljer bilder som de använder på en dejtingsajt försöker de ofta minimera de saker som de tror att vissa människor kommer tycka är oattraktiva. Det klassiska exemplet är när människor som kanske är lite överviktiga medvetet väljer en närbild, (Skratt) eller skalliga män, till exempel, som medvetet väljer foton där de har mössor eller hattar. Men det är faktiskt motsatsen till vad du borde göra för att bli framgångsrik. Du borde istället markera det som gör dig annorlunda, även om du tror att vissa människor kommer att tycka att det är oattraktivt. För de människor som gillar dig kommer att gilla dig ändå, och de oviktiga förlorare som inte gör det de kommer bara att vara till din fördel. Okej, topptips nr 2: Hur man väljer sin perfekta partner. Vi säger att du är en pangsuccé på dejtingmarknaden. Då uppstår frågan om hur du ska förvandla den framgången till mer långvarig lycka och mer specifikt, hur du ska bestämma när det är dags att stadga sig? Generellt sett är det inte lämpligt att slå till direkt och gifta sig med första bästa person som dyker upp och visar dig något slags intresse. Men samtidigt ska du inte vänta alldeles för länge om du vill maximera dina chanser till långvarig lycka. Som min favoritförfattare Jane Austen sa: "En ogift tjugosjuårig kvinna kan aldrig hoppas på att känna eller väcka tillgivenhet igen." (Skratt) Tack så mycket, Jane. Vad vet du om kärlek? Så frågan är, hur ska man veta när man ska slå sig till ro om man tänker på alla människor som man kan dejta under sitt liv? Som tur är finns det en utsökt sorts matematik som vi kan ta till hjälp, som heter "Optimal stopping theory". Vi antar då att du börjar dejta när du är 15 och att du helst vill vara gift vid 35. Och det finns ett antal människor som du hinner dejta under ditt liv, och de kommer att vara olika bra. Regeln är den att när du väl har slagit till och gift dig kan du inte se framåt för att se vad du skulle kunnat få, och du kan inte heller gå tillbaka och ändra dig. Enligt min erfarenhet brukar inte folk gilla att man försöker få dem tillbaka flera år efter att man dumpat dem för någon annan, eller så är det bara jag. Matematiken säger att det du ska göra är att under de första 37 procenten av din dejtingperiod, avvisa alla förslag om äktenskap. (Skratt) Sedan ska du välja nästa person som kommer förbi som är bättre än alla andra som du träffat förut. Här är ett exempel. Om du gör så här, kan det faktiskt bevisas matematiskt att det är det bästa möjliga sättet att maximera dina chanser att hitta den perfekta partnern. Tyvärr måste jag berätta att den här metoden har sina risker. Tänk dig till exempel att din perfekta partner dök upp under dina första 37 procent. Tyvärr måste du säga nej till den personen. (Skratt) Och om du följer matematiken, är jag rädd att ingen du träffar blir bättre än alla du träffat förut, så du måste fortsätta att säga nej till alla och dö ensam. (Skratt) Förmodligen omgiven av katter som äter dina kvarlevor. Okej, en annan risk är, vi tänker oss att det istället är att de första människor du dejtar under dina första 37 procent är fruktansvärt tråkiga, trista, fruktansvärda typer. Det är OK eftersom du är i din förkastningsfas - Det är OK eftersom du är i din förkastningsfas, så det går bra, du kan dumpa dem. Men tänk dig sen om nästa person som kommer förbi bara är lite mindre tråkig, trist och fruktansvärd än alla som du träffat förut. Om du följer matematiken är jag rädd att du måste gifta dig med den personen och hamna i en relation som är, ärligt talat, suboptimal. Ledsen för det. Men jag tror det finns en möjlighet för Hallmark att tjäna på och ta hand om den här marknaden. Ett sånt här Alla hjärtans dag-kort. (Skratt) "Min käre man, du är något mindre fruktansvärd än de första 37 procent personer som jag har dejtat." Det är faktiskt mer romantiskt än vad jag vanligtvis klarar av. Okej, den här metoden ger inte en 100-procentig chans att lyckas, men det finns ingen annan möjlig strategi som kan ge ett bättre utfall. Och ute i naturen finns det vissa typer av fiskar som följer och tillämpar exakt den här strategin. De avvisar varje friare som dyker upp under de första 37 procenten av parningssäsongen, och sen väljer de nästa fisk som kommer förbi efter det, som är, jag vet inte, större och ståtligare än alla fiskar som de har sett förut. Jag tror också att vi människor gör det här omedvetet ändå. Vi ger oss själva en viss tid att kolla vad som finns där ute, få en känsla för marknaden medan vi är unga. Och sen börjar vi titta mer seriöst efter möjliga kandidater att gifta oss med när vi kommer upp i 25-årsåldern. Jag tror det är samstämmiga bevis, om det någonsin behövdes, för att alla hjärnor är skapade att vara iallafall lite matematiska. Okej, det var topptips nr 2. Och nu topptips nr 3: Hur man undviker skilsmässa. Okej, vi antar att du har valt din perfekta partner och ni slår er ner i en livslång relation tillsammans. Jag tror att alla i idealfallet skulle vilja undvika skilsmässa, förutom kanske Piers Morgans fru. Men det är ett sorgligt faktum att hälften av äktenskapen i dagens USA slutar i skilsmässa, och resten av världen ligger inte långt bakom. Du kan nog bli förlåten om du tänker att bråken som kommer före ett äktenskaps sammanbrott inte är en idealisk kandidat att undersöka matematiskt. Det är till exempel svårt att veta vad man ska mäta eller vad man ska kvantifiera. Men det stoppade inte en forskare i psykologi, John Gottman, som gjorde just det. Gottman observerade hundratals par som pratade med varandra, och han spelade in allt ni kan tänka er. Han spelade in vad som sades i konversationerna, han mätte ledningsförmågan i deras hud, han spelade in deras ansiktsuttryck, deras hjärtfrekvens, deras blodtryck, egentligen allt utom ifall deras fru alltid hade rätt, vilket hon för övrigt förstås hade. Men vad Gottman och hans team kom fram till var att en av de viktigaste indikatorerna för om ett par skulle skilja sig eller inte var hur positiva eller negativa de båda parterna var i konversationen. De par som hade mycket låg risk fick många fler positiva poäng än negativa på Gottmans skala. Men paren i de dåliga förhållandena, med vilket jag menar, de som förmodligen skulle skilja sig, befann sig i en negativ spiral. Bara genom att använda dessa enkla idéer lyckades Gottman och hans grupp förutsäga om ett givet par skulle komma att skiljas med 90 procents säkerhet. Men det var inte förrän han slog sig ihop med en matematiker, James Murrey, som de verkligen började förstå vad som orsakar dessa negativa spiraler och hur de uppstår. Och jag tycker att deras resultat är imponerande enkla och otroligt intressanta. Här är de. De är ganska tydliga. De här ekvationerna förutsäger hur frun eller mannen kommer att reagera när det blir deras tur att prata, hur positiva eller negativa de kommer att vara. Dessa ekvationer beror på vilket humör personen är på när den är ensam, vilket humör personen får tillsammans med sin partner, men det allra viktigaste är hur mycket mannen och frun påverkar varandra. Här är det viktigt att påpeka att de här ekvationerna också har visat sig kunna beskriva vad som händer mellan två länder som kapprustar mot varandra. (Skratt) Så att - ett grälande par som faller ner i en negativ spiral och kommer vacklande nära en skilsmässa - matematiskt sett är samma sak som början av ett kärnvapenkrig. (Skratt) Men den viktigaste faktorn i den här ekvationen är den påverkan som folk har på varandra, och mer specifikt, något som kallas negativitetströskeln. Man kan tänka på negativitetströskeln som hur irriterande mannen kan vara innan frun börjar bli riktigt förbannad, och vice versa. Jag har alltid trott att bra äktenskap handlade om kompromisser och förståelse och att låta den andra personen få utrymme att vara sig själv. Så jag skulle ha trott att de mest lyckade förhållandena var de där det fanns en riktigt hög negativitetströskel. Där paren lät saker och ting vara och bara tog upp dem om det var något riktigt stort. Men matematiken och de senaste resultaten från forskningsgruppen har visat att motsatsen är sann. De bästa paren, eller de mest framgångsrika paren är de som har en riktigt låg negativitetströskel. Det är de paren som inte låter något passera obemärkt och ger varandra ett visst utrymme att klaga. Det är de här paren som kontinuerligt försöker reparera sin egen relation, som har en mycket mer positiv prognos för sitt äktenskap. Par som inte låter saker passera och par som inte låter triviala saker växa till något riktigt stort. Det krävs förstås lite mer än att bara ha en låg negativitetströskel och att inte kompromissa för att få en lyckad relation. Men jag tycker att det är ganska intressant att veta att det faktiskt finns matematiska bevis för att det inte är bra att gå till sängs osams. Det här är mina tre bästa tips för hur matematik kan hjälpa dig med kärlek och relationer. Men jag hoppas att de, förutom att fungera som tips, också ger dig en viss insikt i hur kraftfull matematiken kan vara. För mig är inte ekvationer och symboler bara saker. De är en röst som berättar om naturens otroliga rikedom och den förbluffande enkelhet som finns i de mönster som vrider sig, tänjs ut och utvecklas runt omkring oss, från hur världen fungerar till hur vi beter oss. Nu hoppas jag att det för några av er ska bli så att insikten i kärlekens matematik också kan få er att känna lite mer kärlek till matematik. Tack. (Applåder)